Den här bloggen finns för att min huvudblogg inte ville ta emot alla mina inlägg. De som blev över lyckades jag få in här. Ni som vill läsa akuellare inlägg rekommenderas att gå vidare till Kyrksyster.
Diakonen Annika Spalde har friats av domkapitlet i Linköping. Hon var nämligen ställd inför detta på grund av att hon har fyra tingsrättsdomar på sig för civil olydnad.
På ett vis är det naturligt att den präst eller diakon som dömts i domstol också prövas av domkapitlet. Vigda personer kan inte begå brott utan att det får konsekvenser.
Men det är befriande att domkapitlet inte vidtar någon åtgärd, utan uttalar att civil olydnad ibland kan vara en rätt väg att gå. Trots att det döms av svensk domstol.
Det ger friheten att lyda Gud mer än kejsaren.
Min morfar dömdes någongång på 30-talet för civil olydnad vid tingsrätten. Straffet var 50 kr i böter, en summa som aldrig inkrävdes. Upprinnelsen var att min mor och en av hennes bröder hade vaccinerats av en ”vaccinatör” – en utsedd person som skulle vaccinera men som saknade sjukvårdsutbildning. Jag tror att det var mot smittkoppor man vaccinerade – ympade – men jag är inte helt säker. Det var lag på vaccination.
Men min mor och hennes bror blev så sjuka att de höll på att stryka med. Därför vägrade morfar att låta de yngre syskonen vaccineras. Inte utan medicinsk säkerhet och läkarmedverkan. Vilket inte beviljades utan istället ledde till åtal.
Naturligtvis måste tingsrätten döma honom, han bröt ju mot lagen. Men alla förstod honom. Jag vet inte, men jag tror att denna dom kan ha haft betydelse för att vaccinationerna sedemera sköttes av utbildade sköterskor.
Bloggen här avvecklas och jag finns numera även på WordPress
Det var svårt att vakna i morse, det hade varit så klibbigt och varmt och jag somnade inte ordentligt förrän på morgonen. Men upp i duschen… lite jobb från hemdatorn… och sen till Distriktssköterskan för vaccination. Det var min tredje dos mot TBE. Svetten rann från många på mottagningen… även mig… och distriktssköterskan. Men vi pratade glatt om olika reseäventyr. Hon såg ju i mitt vaccinationsdokument att jag fått en hel del sprutor förr…
Sen skulle jag gå därifrån. Men eftersom jag saknar lokalsinne så hade jag snart förvirrat mig in i fel korridorrer, sprang runt och kände på låsta dörrar… mötte inte en människa förrän en blåklädd dam öppnade en dörr för en patient och jag anade ett väntrum därute… sen kunde jag ta mig ut i friheten.
Att jag skulle stannat vid affären kom jag inte på förrän jag parkerat bilen hemma. Det var bara att backa ut igen. Jag bar in mina varor och bestämde mig för att åka med förpackningar till återvinningsstastionen. Backar ut bilen ännu en gång och svänger ut på gatan… först ett kvarter ner inser jag att jag svängt åt fel håll, det vanligaste hållet, istället för det som leder dit jag skulle!
Bara att köra runt ett varv kring halva bebyggelsen för att komma rätt. Jag hann i alla fall få reda på lite till om hur det går för Benny o Desirée i ”Familjegraven”…
Jag gjorde mig i alla fall av med plast, glas o metall… Åkte hem och tog itu med disken. Och insåg att jag redan med det hade botten täckt i kassen för återvinning igen… En glasburk med lock, en plastflaska och en papperstetra. Jaja, jag var nöjd med att åtminstone diskbänken var ren och tom!!!
Men så insåg jag att jag måste äta något. Vips var diskbänken full med disk igen!
Nu får det vara! Det lönar sig inte att diska, det är snart fullt igen!
Jag försöker först klistra in ett citat från en församlings hemsida. Det går inte. Men på WP funkar det. Tänkte jag skulle kunna klistra in hela inlägget här, men det gick inte.
Så jag får be er att läsa mitt inlägg på WP.
Poängen med det är att jag läst på hemsidan hos den församling som gjorde mos av mig efter att jag tjänat den lojalt i mer än tio år. En svaghet från min sida och alla samverkade för att förtala mig, mosa mig, döma mig och se till att mitt liv gick i kras.
Min svaghet, min förtvivlade handling, kan jag inte försvara och gör inte heller. Men den ondska man anklagade mig för, det ansvar för andras känslor i den situation som jag inte rådde över… är något annat. Andras övergrepp som ansågs helt i sin ordning eftersom jag var en så hemsk person… Ansvariga personers underlåtenhet…
Bön ger konsekvenser!
Jag blev frikänd i högre instans. Men skadan man förorsakat mig består.
Nu ber man på hemsidan om att få se sanningen, bli kärleksfulla… Risken med en sådan bön är stor. Gud hör nämligen bön!
… är det i luften idag. Man bara väntar på urladdningen, men ännu har det inte börjat åska här.
Jag mår alltid kymigt när det är lufttryck av det här slaget. Hela kroppen påverkas.
På hemmet var de också trötta och hängiga, jag fick korta av samlingen lite.
Arbetslaget var märkligt nog alla på plats på en gång idag. Det är ovanligt om det inte är personalmöte. Vi jobbar ju helger och har lediga dar i veckan, flera jobbar deltid och sen jobbar vi i olika delar av socknen där vi har lokaler… ibland jobbar vi hemifrån… Men på förmiddagen idag var plötsligt alla där! Alla lika svettiga… Svårt att få drag genom huset men det gick till sist.
Två timmars samtal med chefen. Det var inte av karaktären: ”Mitt kontor – nu!” Utan ett planerat samtal om lön och arbetssituation. Det blev lite prat om annat också förståss…
Det var svårt att lämna och åka när jag fick höra att fåglar tagit sig in i kyrktornet och inte kom ut. Vaktmästaren kunde inte fixa det, först i morgon kan det ordnas. Skrikande, rädda och hungriga fåglar…
För övrigt så hittar ni mig uppdelad i bitar på dessa platser:
WordPress vägrade ta ett antal av mina månader. Det hjälpte inte att ta en månad i taget. Inte ens den månad jag bantade ner till ett enda kort inlägg.
Ingen har kunnat förklara och hjälpa. Det anklagar jag ingen för. Men Supportbloggens totala ignorans – jag har inte ens fått svar på mina kommentarer där… har jag svårare att ta.
Nu har jag sparat ner de inlägg jag absolut inte vill förlora på datorn. Kanske kan jag åter använda dem. Så nu har min panik lugnat sig. Det får bli som det blir. Jag bygger upp mina bloggar på Wp o Blogger och sen får vi se. Det är en frågan om var jag får genomslagskraft och blir läst. För mig är det nog viktigt att någon läser… annars är det ganska meningslöst att blogga.
Sakta men säkert lämnar vi alla det sjunkande skeppet. Alla vi ”amatörer” som blivit för kostsamma. Vi går till WP eller slutar.
Men ”proffsbloggarna” ska tydligen vara kvar. Aftonbladets auktoriserade och avlönade. Men vem kommer att läsa dom?
Jag har inte brytt mig för dom i större utsträckning. Inte sen jag märkte att de inte var intresserade av dialog. Få av dom har svarat på kommentarer. Ingen har kommenterat hos andra. De har varit sin egen ö.
Nu får de arenan för sig själva.
Men får de några läsare när vi andra landsförvisats?
… i soffan medan jag väntade på att nagellacket skulle torka!
Jag har nog nämnt förut att de gamla sa att en timmes predikan var som åtta timmars arbete. Nu predikade jag inte en timme, men hade likväl tre gudstjänster spridda över dagen. Det tar rejält på krafterna.
Men det var roligt att det på ”hemmet” var fler deltagare än på församlingens huvudgudstjänst. Det hade kommit några av de som bor runtomkring också. Sen jag börjat skriva i församlingsbladet om gudstjänsterna på äldreboendet så har det börjat bli en samlingsplats för kvarterets äldre. Det är smidigare att gå dit än ända ner till kyrkan.
I morgon blir det skrivbordsarbete och planering av bussresor. Sen kommer barndomskompisen på besök.
Eller vad man ska kalla det när man sitter och väntar på att det ska bli dags att gå till dagens tredje gudstjänst.
Tidig ottogudstjänst i en liten kyrka långt ut på landet. Vi började med trumpet och psalmsång på kyrktrappan innan vi tågade in. En liten skara kyrktrogna hade vaknat tidigt och deltog. Jag talade om förvirringen som lärjungarna måste känt mellan himmelsfärden och pingsten. Den förrvirring som vi också kan fastna i om inte helig Ande får komma till oss.
Kyrkkaffe blev det också! Tänk att det smakar så gott!
Till huvudgudstjänsten kom det inte många idag. Det var tacksägelse så det gjorde att det blev några till. Men sådana här dagar reser många bort eller har släkten på besök…
Nu ska vi äta lite, kantorn och jag, innan vi avslutar dagen med gudstjänst på ”hemmet”.
Det finns fina stunder i tillvaron. Idag utflykt med en liten grupp pensionärer till en plats som vi under vintern läst om och samtalat om. Fint väder, god smörgås…
Två nittifemåringar hade vi med. Den ene hade tagit ledigt från jobbet för att kunna åka med, den andra tog ledningen och såg till att vi fick komma in i ett låst kapell…
kyrkis 