Straffa inte min ärlighet med att gå ur kyrkan!!!!!

Ikväll finner jag flera bloggare som beslutat sig för att gå ur Svenska kyrkan. Detta som en följd av de senaste dagarnas skriverier om sexualbrott.

Jag kan förstå indignationerna och frustrationen.

Men när saker uppdagas blir det inte bättre av att alla vettiga människor flyr.

Svenska kyrkan lider en skriande brist på förtroendevalda och på engagerade lekmän. En av orsakerna till att skumma typer kan ta sig in och härja är just bristen på engemang från andra. Det är enkelt att få plats i kyrkorådet, det finns ingen konkurrens om platserna. Det gör det inte i Röda Korset och idrottsföreningen heller. Oftast inte ens i kommunfullmäktige. Ingen vill ta ansvar!

Det är vår tids gissel.

Istället för att ta sitt ansvar, engagera sig, försöka förändra… så håller man sig för god och överger. Inte bara de onda saker man reagerat på, utan också det som skulle kunnat bli riktigt bra… de som vill något… de som kunnat göra skillnad om de fått stöd… och de som redan är OFFER eller kommer att bli!

 

Skärp er! Ni kan göra skillnad!

Publicerat i kyrklig debatt | 43 kommentarer

Medan jag väntar på era kommentarer

på förra inlägget så ger jag en rapport om dagens övningar.

Morgonkoll på datorn. Därefter bönestund med pedagogen. Kaffe med resten av närvarande personal plus en före detta arbetskamrat som dykt upp i ett ärende.

Nästa punkt var reminiscenssamling på demensboendet. Vi sjöng visor ur den svenska visskatten och avslutade med ”Gud som haver…”. Kaffe hann vi också dricka.

Min lunch bestod av potatis, fläskfile, sås och gurka. (Matlåda)

Efter lunch jagande på datorn efter uppgifter kring sommarens resor. Lite senare sammanträde. Därefter fortsatt arbete med att få till alla pensionärsresor.

Helt odramatiskt!

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ärkebiskopen chattade

och det var väl vällovligt. Men det som släpptes fram var de vanliga harmlösa frågorna, de vanliga indignationerna… Jag förstår väl frustrationerna människor kan ha och att man uttrycker det med ilska eller hot om utträde. Men det blir inte så konstruktivt när alla frågor är likartade och svaret givet.

Ärkebiskopen ska granska alla ärenden rörande prästers övertramp i samtliga stift under de 11 år kyrkan haft egen jurisdiktion. Kommer han verkligen att granska ALLA ärenden… eller bara dom där domkapitlet utrett prästen?

Kommer han att granska t ex det ärende när man inte trodde på att något kunde hända på de ÅTTA minuter en präst var ensam med en medarbetare? Den prästen blev aldrig ens föremål för en tillsynsutredning, det blev däremot medarbetaren!!!  Och fick sin tillvaro krossad. Vem vågar anmäla den prästen efter det? Eller någon annan i det stiftet?!

Ord står mot ord säger domkapitlet i Luleå och lägger ner en utredning om trakasserier. Inte heller där tror man på det som det inte finns vittnen till. Det är omöjligt att bli trodd om man hävdar saker som inte finns på film eller setts av andra. Gör man det vänds det bara emot en och man riskerar än värre förföljelser.

Jag inser det rättsosäkra i att någon ska kunna dömas bara på en annan persons anklagelse. Men man kunde åtminstone ta in de vittnesbörd som avgetts om vad som hänt runtomkring och strax utanför det slutna rummet. I regel finns det vittnen som sett den utsatta lämna rummet… märkt att något inte står rätt till.

Men om man systematiskt avfärdar sådana vittnesmål, sekretesstämplar alla handlingar som vittnar för offret… eller beskriver förövarens framfart… hur många orkar då säga sanningen när stiftsjuristen ställer frågor? Det blir enklast att falla till föga och säga det som är riskfritt. Skulden måste vara offrets.

Det ska mycket till för att jag ska tro på några ”krafttag”!

Läs mitt inlägg från igår!

Publicerat i kyrklig debatt | 10 kommentarer

Minns ni gamla stenciler?

Doktorinnan fick mig att minnas. Citerar min kommentar där:

Blåstencilerna… dom hade jag nästan glömt. De luktade starkt… man drog dom på nån bräda… texten blev blå…
Det var en enorm förnyelse när stencileringsapparaterna kom. Man skrev på stenciler som man sen drog i en maskin… kletigt och smutsigt… men det funkade. Sen kom dom på att man kunde bränna stenciler, då fick man med teckningar också…

Kopieringsmaskinerna kom någonstans där också ungefär. Pappa hade en på pastorsexpeditionen, men det var dåliga kopior på speciellt o blankt papper. Det var dyrt och man fick bara ta enstaka kopior. Det var stencilering som gällde om det var fler än två kopior man skulle ha.

Tänk… vilken skillnad mot dagens högteknologiska apparat på jobbet, med multifunktioner…

 

Publicerat i Uncategorized | 15 kommentarer

Vad är ett kraftfullt agerande?

Ärkebiskopen går ut med att det ska tas krafttag mot sexualbrott och trakasserier inom kyrkan. Men det krafttaget tycks bestå i att han från domkapitlen begär in uppgifter om redan dokumenterade och dömda fall!!!

De domar som är avkunnade, de präster som varnats eller avkragats har det ju redan vidtagets åtgärder emot.

Men alla de som friats? Alla de som klarat sig för ingen trott på offret? De som kan fortsätta för ingen vågar anmäla eftersom det gått illa för den som vågade?

Det riktigt stora problemet i sammanhanget är domkapitlens partiskhet. Kyrkan är en liten värld. Det finns mängder av lojaliteter och karriärer som ska skyddas. Precis som i Rotary och Frimurarna finns ett sorts hederskodex att man stöder varandra i alla lägen så länge det gynnar ens karriär.

Svenska kyrkan är en fantastisk värld, en plats där Guds Ande verkar, där människor blir helade och upprättade. Jag älskar denna kyrka av hela mitt hjärta och har gett mitt liv åt den. Men den är precis som hela denna värld brusten. Den består av människor och människor är trasiga, fallna, störda… syndiga. I lägre eller högre grad.

Det finns en vilja att förlåta och skydda som på något vis är god. Man tror på förlåtelsen, man tror på att ge en ny chans. Men när offret glöms bort, eller rent av får skulden… förföljs och döms… då har den goda intentionen blivit något annat.

Därför borde man gå till botten med de fall där Domkapitlen INTE agerat! De där det framkommit att präster gått över gränsen, där den som utsatts anmält saken till skyddsombud och kyrkoråd, där biskop och stiftsjurist och domkapitel känt till händelserna – men av lojalitetsskäl lagt skulden på den utsatta som fått hela sin tillvaro raderad.

Men de fallen kommer naturligtvis inget domkapitel att rapportera in till ärkebiskopen.

Så… jag ser ingen mening med detta utspel.

Tillägg: Läs gärna Miriams inlägg!

Publicerat i kyrklig debatt | 17 kommentarer

En dag i kyrksysters liv

Vad har jag nu gjort idag då?

Det första var att befria sakristian från all rekvisita från lördagens konfirmation. Ungdomarna spelade ju drama och till det krävdes det lite grejor. Med åren så har det byggts upp ett förråd av dräkter och tillbehör för bibliska berättelser. Det var ett jobb att frakta dit allt och ett jobb att frakta tillbaka det. Dessutom hade vi några nytillverkade tillbehör. Moses brinnande buske… den skulle ni sett! Minilysraket, tomtebloss, ståltråd och lite blad men enormt effektfullt!

En stunds fika med arbetskamraterna, sen kollade jag e-post. Den indikerade turbulens på bloggen. Normalt går jag inte in på bloggen på jobbet, jag har inte tid för det. Men idag fick det prioriteras. Nåväl, det är lugnt nu.

Lite telefonsamtal och sen iväg till blomsterhandeln. Nästa anhalt missade jag totalt först. Jag hade fått en vägbeskrivning, men kännetecknet såg inte ut som jag tänkt mig… så jag missade det och fick vända efter ett tag. Nästa försök gick bättre. En av konfirmandernas farmor hade födelsedag och det blev ett fint samtal.

Tillbaka till expeditionen. Insåg att jag måste äta lunch även om jag nyss druckit kaffe och ätit tårta…

En liten stund över för att förbereda morgondagens stimulansgrupp för dementa. Jag har tagit fram en visbok där det mesta finns. Men det är en avvägning mellan att hitta det de känner igen och vad jag klarar att sjunga…

Eftersom april och maj är högsäsong för födelsedagsuppvaktningar avslutades dagen med ytterligare ett besök. Ännu en rar dam och ett gott samtal.

Uppvaktningarna blir ibland lite många kan jag tänka. Den här veckan blir det fyra. Men samtidigt är det en inte helt oviktig kontaktyta och ett sätt att lära känna församlingsborna. Det är alltid nån pusselbit som faller på plats vid varje besök.

Egentligen är inte dagen slut ännu. Men det sista jag ska göra är att finputsa några betraktelser och det kan jag göra hemma ikväll.

Mer romantiskt än så var det inte…

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Bloggen flyttad

Efter att rensat ur och fått ner antalet inlägg till dryga 1000 så har jag nu exporterat resten till WordPress.

Kyrksyster finns alltså här med hela bloggen.

Men jag bloggar nog här ett tag till och flyttar över efterhand. Kanske letar jag upp något nytt ställe där man kan kommunicera mer med varandra.

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer

Angrepp mot diakoner är angrepp mot dem vi ska värna!

Eftersom jag inte har någon egen prenumeration på Kyrkans Tidning  – och den kollektiva på jobbet  uteblev i torsdags – har jag inte läst den artikel om diakoner som ett par bloggare ondgör sig över.

Enligt dessa ska diakoner i en artikel gnällt över att behöva vara tjänare och inte ha makt. De ska ha klagat över att inte ha karriärsmöjligheter.

Fy och skam, anser dessa bloggar. Hur kan diakoner kräva något sådant?

Ska jag säga som det är anser jag dessa bloggare som rent ut sagt elaka. De är av samma korn och skrot trots att de representerar helt olika ståndpunkter i en mängd åsikter. Men de har samma attityd av att ha rätt att spotta, sparka och misskreditera – men saknar all ödmjukhet inför kritik.

Något är grymt fel när man anser att andra ska underordna sig. Något är grymt fel när man raljerar och är elak mot människor som tydliggör svårigheter i sin situation.

Något är grymt fel när man anser en grupp som kollektivt underlägsen.

Men så har det ju alltid varit. Har man inte raljerat över, tryckt ner, förfasat sig över den ena gruppen så har det varit den andra. Det är ett välkänt samhälleligt fenomen. Det är bara en fråga om vad opinionen tycker för tillfället. Just nu försöker några få igång en opinion mot diakoner.

Den striden är inte ny. Den striden uppstod redan i fornkyrkan. Biskopen – apostlarnas efterträdare – hade en självständig medarbetare: diakonen. Men när kyrkan växte kunde inte biskopen finnas i alla hörn och på alla ställen. Därför infördes prästämbetet. Men prästen har inte och har aldrig haft en självständig ställning. Han(numera också hon)kan bara agera på biskopens mandat. Prästen har ingen egen uppgift, inget eget mandat.

Det har diakonen.

Att vi fått en felbalans i detta beror på att prästerna blev fler och röstade ner diakonerna. Därmed röstade man också ut kvinnorna från det kyrkliga ämbetet. Eftersom det i fornkyrkan fanns kvinnliga diakoner.

Diakonatet blev ett steg mot prästämbetet – förbehållet män. Efterhand försvann det nästan helt.

På 1800-talet uppstod det som en klosterrörelse i Tyskland. Kanske var det olyckligt att man kallade sina ordenssystrar diakonissor. Men det var i allt väsentligt en luthersk nunneordern. Den kom till Sverige på 1850-talet som en stiftelse utanför men med nära anknytning till Svenska kyrkan.

Men med tiden, inte minst genom den högkyrkliga rörelsen, kom man i Svenska kyrkan att studera det fornkyrkliga diakonatet. Naturligtvis var det ett sätt att finna alternativ till kvinnor i prästämbetet. Men ändå. I de förberedande biskopsbrev m fl artiklar som föregick diakonatets inlemmande i det kyrkliga ämbetet 2000 står det tydligt att det är det fornkyrkliga diakonatet inte det 1800-tals nunne/tjänarinnediakonatet man inlemmar.

Men det är fortfarande något man inom Svenska kyrkan inte nått till konsensus om. Man har rätt till sina åsikter. precis som i kvinnoprästfrågan, homovigslarna mm. Man har rätt att anse att diakoner ska vara prästens lilla piga, jobba utan anständig lön, ha oreglerad arbetstid o s v.

Men frågan är om man ska få behandla diakoner på det viset?

 

Jag är inget vidare på att köra rullstol. Men jag är bra på att få andra att våga. Jag kan till nöds fixa fika åt ett sällskap, men jag är bättre på att hitta dom som gör det riktigt bra. Jag hörs inte, syns inte, tar inte allt utrymme i rummet, men jag puschar fram andra… Jag vet att det av en del anses som helt fel. En diakon ska TJÄNA, det vill säga gör allt själv så andra slipper.

Jag predikar, detta eftersom det faktiskt hör till det fornkyrkliga diakonatet att göra det. Jag har kompetens för det. Att orera och påstå att det skulle vara ”kvalitetssänkning” är en ren oförskämdhet.

Visst, man kan tycka att diakoner ska backa, ödmjuka sig, tåla… inte kräva… inte ta plats… inte hävda sin plats…

MEN… jag vet att slutar vi hävda vår roll… slutar också de  – som vi ska skydda och tala för enligt våra löften – att hävda sin roll… Duckar vi så duckar dom! Vi är deras exempel!

Tillägg: Eftersom ett av de ovan länkade inläggen är borttagna länkar jag här till ”förklaringen”.

 

Publicerat i kyrklig debatt | 33 kommentarer

De kungliga skandalerna får konsekvenser

I höstas när boken ”Den motvillige monarken” kom ut skrev jag då om att det värsta var inte kungens brist på moral, utan att han genom kontakter med kriminella sammanhang utsatte landet för risker.

Få förstod faran. Nu är saken uppe igen. Kungen omger sig med ett informellt hov som förhandlar med, ANLITAR maffian för att oskadliggöra kontaminerat material!

Naturligtvis påstås det att kungen varit helt ovetande. Vilket skitsnack! Han har förekommit på bilder, rört sig i sammanhang som är grovt graverande för vem som helst, men i synnerhet för en kung. Han har trott sig kunna göra det i tryggt skydd av sina vänner som han förväntar tar hand om allt smutsigt. Han har säkert inte vetat alla detaljer, men han har med all säkerhet varit helt nöjd med att Lettström  m fl agerat. Som de alltid gjort.

Det är mycket som får nytt ljus. Drottningens ovilja mot flera av kungens vänner och deras nya unga fruar t ex. Hon har beskyllts för moralism… Men det låg mycket mer än så i motviljan.

Det hela måste nu få ett slut. Vill kungen rädda monarkin måste han träda tillbaka och släppa fram Victoria. I annat fall förlorar monarkin efterhand all legitimitet och allt stöd.

 

Publicerat i monarkin | 11 kommentarer

En tårarnas och glädjens dag

Det var med blandade känslor vi kramade om våra ungdomar utanför kyrkan. Man hinner fästa sig vid dom. Det var en fantastiskt fin konfirmationsgudstjänst. Konfirmanderna sjöng och spelade drama, och gjorde det riktigt bra. Sen vidtog den egentliga konfirmationsakten där konfirmanderna bekänner sin tro och svarar ja till att leva i den.

Förbönen för var och en är en mäktig stund. Ungdomarna knäböjer och vi ledare lägger händerna på dem och ber för dem. Tro inte annat än att de var djupt allvarliga och rörda. När sedan kyrkoherden läste sändningsorden om att Gud ska vara med dem var det flera som bara sög i sig orden. En grabb bara jublade… hela hans ansikte sken!

Hela kyrkan var fullsatt till sista plats på läktaren! Den ringlande raden av nattvardsgäster höll på att aldrig ta slut…

Det är sådana här tillfällen som gör att man inte ger upp.

Ute på kyrktrappen vidtog allt fotograferandet, kramkalasen mm. ”Synd att det är slut” hulkade en konfirmand och fick en konstig blick från en annan. ”Slut, det har ju just börjat… vi har typ levt detta liv bara ett år… det är nu det börjar på riktigt.”

Ja, nu ska jag göra lite förberedelser för nästa vecka. Vet inte riktigt vad jag ska roa mina dementa vänner med… och en predikan måste förberedas…

Sen ska jag ta itu med att rensa bland mina inlägg. Det är några tusen och allt behöver  inte följa med till WordPress. Jag ska ta mig i kragen och flytta bloggen inom de närmaste dagarna.

Publicerat i Uncategorized | 12 kommentarer