Vilken lyx, jag är ledig hela dagen! Känns som om jag aldrig är ledig numera.
Igår var det fullt pådrag med församlingens ungdomar. Det tog mer tid än jag hade planerat.
Maken och yngste sonen kom på snabbvisit och for igen idag. Sonen hade inte varit här hos mig förut så det var roligt att han fick se hur jag bor. Han känner ju igen möblerna… Från den tiden – som nu känns som ett annat liv, en annan tidsålder – då han och jag kamperade ihop under veckorna. Det gick förvånansvärt bra. Vi delade på hyran, turades om med matlagning och annat hushållsarbete. Tror annars att det kan vara svårt att som mor och son flytta samman igen när sonen blivit vuxen. Men han var vuxen och betedde sig vuxet, och det var inte barndomshemmet.
Tänker dock på hur annorlunda livet blivit. Det är så länge sedan jag hade familjen kring mig. Jag har ju levt med en stor familj, många barn, stort hus, under så många år av mitt liv. Nu lever jag ensam i en lägenhet i allmännyttan…
kyrkis 
En liten del av min banrdom, mina tonår och min tidiga ungdomsår utspelades i allmännyttan.Mina föräldrar hade inte råd med något annat. Några år på tidigt 70-tal som nygift bodde jag också i allmännyttan. Det var aldrig några problem, rent och snyggt och vettig hyra.I mitten av 90-talet sålde vi vårt hus och hade ett kort mellanspel i allmännyttan. Vi fick en jättetjusig våning 11 trappor upp med milsvid utsikt och en inglasad hörnbalkong. Hyran var ganska tjusig den också. Under oss bodde en mycket välanpassad turkisk familj, Tyvärr, så flyttade de och vi fick en ny granne, en ung svensk man. Då blev det drag, hög musik dag som natt. En natt var det slagsmål ända till klockan 3 på morgonen i trapphuset. Det var väl ingenting, sa vår granne när vi klagade: ”Det är bara min ex-sambo. Hon är så svartsjuk, men hon går på terapi för det nu.” Eftersom vi inte kände för att gå på terapi köpte vi en nedgången bostadsrätt i samma område inte alls tjusig, men där var det lugnt och tyst.Förstår inte varför det ha blivt så här i allmännyttan. Hoppas att det inte är så överallt.. Gillar idén med allmännyttan billiga och bra bostäder till alla med en rimlig hyra. Tycker inte att det är rimligt att unga människor ska behöva skuldsätta med stora belopp bara för att ha någonstans att bo. När vi sålde vår bostadsrätt i en förort till Stockholm och flyttade till Skåne hade vi haft betalt för att bo. Även om jag själv haft nytta av det tycker jag inte att det är rätt.
I min trappa bor förutom jag två ensamstående föräldrar och ett mycket gammalt par. Helt normala och trevliga människor.Men i andra trappan, vägg i vägg med mig bor ett ett par som bråkar och stökar… röker på balkongen så att jag inte kan ha min balkongdörr öppen… än mindre sitta där…Det är nedslitet, svårt att få något åtgärdat. Svårt att få migrationsverkets hyresgäster att förstå reglerna för tvättstugan eller hur man sopsorterar. De lämnas ju åt oss grannar att ta hand om. Även när de inte talar något för oss begripligt språk.Så billigt är det inte. Inte så här på en avflyttningsort. Jag skulle tjäna på att köpa hus. Men jag orkar inte sköta ett, så jag betalar så där 1000-1500 per månad för att slippa det.
Jag trodde att folk gick att prata med, oavsett vilken härkomst de har. I värsta fall med teckenspråk. Det är åtminstone min erfarenhet, men jag kanske lever i en ljusblå drömvärld.
Eller så är jag en hopplös individ som inte kan deras teckenspråk.
I min nuvarande bostadsrättsförening talar vi alla svenska. Men det där med sopsortering är tydligen mycket komplicerat. Jag sitter i föreningens styrelse och har försökt informera om hur saker ska sorteras dels muntligt och dels med stora skyltar i soprummen, men det verkar vara omöjligt. Inneboende motstånd kanske.
Ibland begriper inte ens svenskar svenska…
Jobbar du med inom kyrkan ? Vad arbetar du med där ? Ja jag är arbetslös nu men är utbildad till pastor, eller rättare sagt. Jag är mammledig, en skönt avbrott i vardagens kamp för ett arbete.Vilket samfund tillhör du ?
Jag är diakon i Svenska kyrkan. I en liten församling där jag får göra det mesta…
Jag visste inte ens att du har flyttat :(Kan det vara pga att jobbet ligger långt bort?Förstår att du, som är van vid stora ytor och många barn, liv och rörelse nu känner dej lite instängd. Men du vänjer dej nog.Jag har i och för sej alltid trivts alldeles utmärkt i hyresrätter. Både ensam och med ett vuxet barn. (Vi bråkar så mycket att hon för min del gärna fick flytta. Då skulle vi säkert få ett bättre förhållande efter en tid.)….Kao
Ja, jag fick jobb långt bort… flyttade för ett år sedan…