Vägen till terrorism går genom livskris

får vi veta i Svenska Dagbladet.

Läser med stort intresse terrorforskaren Magnus Ranstorps förklaringar av hur vem som helst egentligen kan bli terrorist.

Det som blir tydligt för mig är att det är ungefär samma förklaringar som ges för hur folk hamnar i sekter.

Nu ska jag bli elak, men det är ungefär så det går till när en del mitt i livet blir präster eller diakoner.

Den gemensamma nämnaren är livskrisen.

Någon gång i livet kommer en livskris. Den kan utlösas av en sorg, en motgång, sjukdom… eller insikten om att man åldras och livet är inte oändligt. Hur starkt man upplever detta är olika, och också beroende av hur ens livssituation ser ut.

Alla kriser är en risk och en möjlighet. Ingen går ur en kris utan att något förändrats – till det bättre eller till det sämre. Många söker nya sammanhang, vill ha förklaringar. Inte så få upplever sig speciella och utvalda. För att inte falla ner i förtvivlan griper man om tanken på ”mening”.

Sårbarheten är stor och lockelserna många…

Där är själavårdens stora uppgift. Uppgiften att möta, trösta, sortera, varna, skydda…

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Vägen till terrorism går genom livskris

  1. Anna skriver:

    Det var roligt med ett uns av sanning i sig det där med präster! : )

  2. Hanna Montana skriver:

    Så sant, så sant, lockelserna är jättemånga för det som mår dåligt. Sverige skryter ju t.ex ständigt om sitt såkallade sociala skyddsnät vilket för de som drabbats av obefintligheten i det hela nog mer skulle betrakta som ett skämt. Ur frustration kommer ilska och sedan i en del fall så smäller det på ett eller annat sätt.

  3. Maria de Suède skriver:

    Visst är det sà… Min livskris fick jag nog när jag rànades, misshandlades och de försökte vàldta mig… Jag var instängd efter den tiden… Men som sagt, man reagerar olika…

  4. Maria de Suède skriver:

    Jag màr bra nuförtiden… Tack vare min tro, teater och hjälpen fràn den franska sjukvàrden…

  5. HEMIMAMMA skriver:

    Du har så rätt. Mycket viktig tanke att beakta för de oinvigda.För livskrisen inviger en i lidandet oftast. Och antingen gör man allt för att lära av lidandet, och ibland gör en del allt för att stoppa lidandet och allt som oftast är det svårt att veta innan det händer vilket det blir eller om det ens är gott eller ont…Hemikram

    • kyrksyster skriver:

      Ingen av oss vet i förväg hur vi kommer att klara av en kris. Vi vet inte hur vi kommer att reagera vid ett trauma. Någon forskningsrapport säger att vi en större olycka så ballar 10 % ur fullkomligt och måste tas om hand. 80 % blir handlingsförlamade och ser bara på. 10 % tar tag i situationen och försöker hjälpa andra.Men det går aldrig att i förväg peka ut vilka som hör till vilka grupper. Inte ens om personen varit med om ett trauma förut. Det är så många komponenter som styr… dagsform, påminnelse om annat trauma, egna relationer, hur man själv blivit bemött, vädret mm.Utan stöd, varsamhet och kärlek blir livskrisen en risk.

  6. Arrami skriver:

    …kloka ord och det är när vi står handfallna och inte hjälper som det går åt ”helvete” (vinkar till svenska myndigheter och sjukvård…: ”Hallå, lär er lyssna!”…och vad vet vi, han (Stockholmsbombaren) kanske ångrade sig i tid och medvetet sprängde en bomb för att avsluta ” plågan” utan att skada andra?Du är inte dum du ”kyrksyster”! ;-)Kram.

    • kyrksyster skriver:

      En människa kan alltid tänka om. Det är kanske inte osannolikt att en svenk kille med en tämligen svensk uppväxt kan bli ambivalent… och välja att dö utan att skada andra. Vi vet aldrig.Det finns två sätt att hantera andras livskriser. Kändisar skriver böcker och blir hyllade oavsett om de ångrar sig och ställer till rätta eller ej. Folk läser, känner in det som tangerar deras eget liv, och plötsligt far allt över styr.Då blir det ”fint” att använda droger, festa och våldta.För sen kan man träda fram och ångra sig och vinna sympati.Eller så har vi som styr upp efteråt.

  7. Maria skriver:

    Ja, vi som jobbat sen vi var unga, vi har inte haft tid att krisa, det har bara varit att köra på, iallafall tills man inte har nåt försörjningsansvar längre! Så krass är min verklighet. Ibland tycker jag att livskris och omorientering är för såna som har råd. Dit hör inte jag. Det är bara att stiga upp ur sängen på morgonen och ta sig till jobbet, nåt annat finns inte! Tills den dagen man blir verkligen sjuk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s