Jag har skrivit om ensamhet flera gånger.

Jag har skrivit om ensamhet som fenomen. Jag har skrivit om enskilda människors ensamhet. Men också om min egen ensamhet.

Den värsta ensamheten är inte den fysiska. Jag kan stå ut med att inte höra min egen röst på några dagar. Det som är svårare är att vara ensam bland andra. Jag uthärdar inte att komma i ett sammanhang där alla gottar sig med varandra men vänder ryggen åt mig.

Man menar säkert inget illa. Man bara inte orkar öppna upp för någon ny. Men ibland kan även ett välkänt sammanhang sluta sig och stänga ut en person. Vi har säkert alla varit med om festen som blev så pinsam för alla pratade i små grupper och man lyckades inte ta sig in i någon. Det har hänt några gånger att jag lämnat ett trevligt samtal för att ta mig an en sådan person som står där förlägen och ensam. För det skulle jag vilja att andra gjorde för mig.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Jag har skrivit om ensamhet flera gånger.

  1. Sten Blekman skriver:

    Jag har också skrivit om ensamhet. Många gånger. Och jag känner igen mig i dina ord …*Sten vänder ingen ryggen.*

  2. syfte skriver:

    Inte Hanna heller….Kramar….

  3. sarahmara skriver:

    Precis så upplever jag också många situationer…Innan sociala fobin, så brukade jag också ”dra mig tillbaka”och vända mig till de som verkar stå ensamma och vilsna ut… Jag har varit sån sen skolan. Jag har alltid varit med ”innegruppen”. MEN jag mobbade aldrig någon. Och såg jag att någon utsatte en person för mobbning vågade jag säga ifrån, och många gånger har blicken av någon som varit utanför gett mig eller gjort en hel vecka värme…. Samma sak när det var samarbeten, det är ju så i skolorna, och är fortfarande. Jag är emot det, tycker läraren delar in i grupper. Men jag brukade fösöka fråga någon som var utanför om vi skulle jobba ihop. Vi hade mycket skoj dom gångerna för mig också=). Jag har dock undrat många gånger hur det gänget jag umgicks med tolererade att jag var sån, och inte frös ut mig med….. Jaha, nu blev det tankar till barndomen…du får en att tänka på mycket otippade saker alltsom oftast. haha.. //Sarah

  4. HEMIMAMMA skriver:

    Samma här… Hemimamma lämnar ingen ensam… Jag minns för väl hur det var som barn…

  5. karin skriver:

    Jag tror att det blivit värre och hårdare under senare år. Detta ständiga nätverkade som lätt innebär att många bara talar (ytligt) med blott dem som de tror de kommer att ha nytta av – med uteslutande av de som de inte tror de har nytta av. Kan vara rätt märkligt men jag brukar låta dem hållas men brukar som du försöka se till dem som verkar utanför.

    • kyrksyster skriver:

      Jag har ju märkt det där t o m i kyrkan. Att man bara odlar kontakter som kan vara en hjälp i karriären. Vänskap har blivit en handelsvara. Den som vill komma upp sig måste ha känsla för vilka man kan trampa på och vilka man ska hålla sig väl med. För det gäller ju att kunna räkna ut vilka som kommer att vara de som styr om några år…

  6. Agnetha skriver:

    Tror ibland jag är in i själen ensammen, känner det så. Egentligen tror jag man går genom livet rätt ensam på ett vis, trots att man har familj och vänner omkring sig. Eller är det mina gamla sår som talar ?BS Vi begär bara lite koncentration och att han ska sluta störa andra. Skolorna här har haft bland Sveriges sämsta betyg rakt över, nu har man från skolorna ändrat attityd. Där kapacitet finns hos eleverna fordrar skolan det där lilla extra som behövs när eleven ligger mellan VG och MVG. så är det för vår grabb. Han skulle tjäna massor på att lyssna på lektionerna och hålla klaffen och jobba på, då skulle han förmodligen inte behöva läsa så mycket hemma. Det sista har han alls inte gjort , men ska få lov att börja med nu, han har ju ljugit sig undan en massa läxor. Vi kommer att ha tätare kontakt med skolan fr o m nu.Vår kille har inte mycket stress på sig , men skolan den ska han sköta, så är det bara ! Man kan inte bara leka , ju förr han lär sig vilka spelregler som gäller desto lättare får han det sedan.Ha det gott !Kram till dig du ” djävulens advokat” , fast det känns nog mest som det är jag som är det

    • kyrksyster skriver:

      Antar att du vet vad ”djävulens advokat” är. När någon ska helgonförklaras så får alla lägga fram sina skäl för det… det kommer då berättelser om fromhet och under mm. Men för att granskningen ska bli allsidig och opartisk utser man en ”djävulens advokat” som ska ifrågasätta, försöka motsäga och motbevisa.Så ”djävulens advokat” är den som vänder på begreppen lite… ifrågasätter även där ifrågasättande inte behövs.I någon bemärkelse går vi nog genom livet ensamma. Andra människor kan ju inte vara i vårt inre. Vi kan dela med oss av en del och få reaktioner på det. Men det innersta av oss har vi bara själva tillgång till.Sen kan man bli mer ensam därför att man känner sig oförstådd eller ointressant – trots att man har familj och vänner. Om ingen i ens närhet vill höra vad man tänker eller vad man gjort idag uppstår ju ett främlingsskap. Att leva med en eller flera totalt självupptagna personer som tar all plats och kräver all uppmärksamhet på sitt gör förmodligen den mest frimodige till en ensam själ.

  7. Kao skriver:

    Klarar inte att se någon stå helt ensam. Då går jag fram och pratar.Men oftast är jag den personen själv när jag är i större sällskap, vilket jag undviker.Är nog ganska osocial egentligen. Det har bara blivit värre och värre med åren. Men tack och lov lider jag inte av det.När jag väl hamnar i ett sällskap pratar jag för mycket, eftersom jag så sällan trä’ffar folk och då vill säga allt på en gång, hehehe! Men jag lyssnar givetvis också på andra. Har märkt att vi kvinnor anses skrika i större sällskap, men det tror jag vi gör för att ö.h.t få ett ord med i laget mot karklarnas djupa, klara röster….som hörs över allt annat.Kao

  8. 9 skriver:

    Och med detta inlägg blandat med andra från dig;Du är en vacker människa.

  9. imsy skriver:

    Hellre ensam ensam än ensam tillsammans.

    • kyrksyster skriver:

      Ja, det är nog så. Tänker på när jag försökt bjuda hem nån ensam på julafton och fått ett ”nej tack”. Någonstans förstår jag det. Ensamheten blir så exponerad. Det känns nog som att på nåder få vara med. Just julen är så familjebunden och då sluter sig varje familj inne i en kokong.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s