Är inget heligt för dig!?

Får man verkligen skämta om allt, undrade någon över min lite galna humor. En och annan uprörs över att jag ibland – kanske inte fullt så mycket i min egen blogg – som hos andra kan skoja ganska friskt om det mesta.

Jag drar mig inte för att skoja om mig själv, mitt yrke och min person. Allra roligast är att rida lite på fördomarna. Det är ett bra vapen emot dem.

Kanske en och annan tycker att jag är respektlös när jag driver med kyrkliga företeelser. T ex fotograferar mina and-liga vänner. Eller skojar om psalmer och vrider på bibliska berättelser. I lag med Anna kan det dra iväg ganska långt. Anna har nämligen också växt upp med kyrkligheten och vi skrattar åt samma saker.

Men ingen av oss gör narr av det heliga. Våra skämt är tämligen kärleksfulla.

Var går då gränsen? Den är inte exakt, men jag tycker inte det är roligt med skämt som drar ner Gud i smutsen. Det är inte roligt när man framställer troende som perversa. Det är inte roligt med lyteskomik. Sen har jag rent personligt svårt med ”underbältet-humorn”. Det finns roliga fräckisar, det är inte det – men det finns en viss sorts buskishumor med alltför mycket snedvriden kvinnosyn som jag inte gillar.

Rent allmänt har jag svårt för när man driver med människor som är i underläge. Man kan driva med en grupp, man kan driva med makthavare – men det blir osmakligt om man driver med namngivne socialbidragstagaren X… Det kallar jag mobbing.

Sen är jag väl som de flesta – jag driver gärna med mig själv – det är inte lika kul när andra gör det – inte om det blir elakt i alla fall…

Var går din gräns?