Är inget heligt för dig!?

Får man verkligen skämta om allt, undrade någon över min lite galna humor. En och annan uprörs över att jag ibland – kanske inte fullt så mycket i min egen blogg – som hos andra kan skoja ganska friskt om det mesta.

Jag drar mig inte för att skoja om mig själv, mitt yrke och min person. Allra roligast är att rida lite på fördomarna. Det är ett bra vapen emot dem.

Kanske en och annan tycker att jag är respektlös när jag driver med kyrkliga företeelser. T ex fotograferar mina and-liga vänner. Eller skojar om psalmer och vrider på bibliska berättelser. I lag med Anna kan det dra iväg ganska långt. Anna har nämligen också växt upp med kyrkligheten och vi skrattar åt samma saker.

Men ingen av oss gör narr av det heliga. Våra skämt är tämligen kärleksfulla.

Var går då gränsen? Den är inte exakt, men jag tycker inte det är roligt med skämt som drar ner Gud i smutsen. Det är inte roligt när man framställer troende som perversa. Det är inte roligt med lyteskomik. Sen har jag rent personligt svårt med ”underbältet-humorn”. Det finns roliga fräckisar, det är inte det – men det finns en viss sorts buskishumor med alltför mycket snedvriden kvinnosyn som jag inte gillar.

Rent allmänt har jag svårt för när man driver med människor som är i underläge. Man kan driva med en grupp, man kan driva med makthavare – men det blir osmakligt om man driver med namngivne socialbidragstagaren X… Det kallar jag mobbing.

Sen är jag väl som de flesta – jag driver gärna med mig själv – det är inte lika kul när andra gör det – inte om det blir elakt i alla fall…

Var går din gräns?

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

72 kommentarer till Är inget heligt för dig!?

  1. vasaru skriver:

    varför inte ??? för är det någon som har humor så är det väl gud, lite bisarr ibland , men humorn den har han och varför ska inte hans anställda få ha det åxå? 🙂

  2. Ister skriver:

    Jag tycker sällan det är roligt när man drar vitsar på de utsattas bekostnad. Det sitter liksom i generna; sparka aldrig neråt och slicka aldrig uppåt!

  3. Anna skriver:

    Jag blir väldigt glad för detta inlägg Kyrksyster! Så som du beskriver är ju så jag VILL bli uppfattad. Men ditt språk och din tanke är ofta distinktare och bottnar mer än min, måste jag erkänna.Men din syn på humor ställer jag till fullo upp på!Jag har aldrig någonsin sett dig som respektlös och har svårt att se hur någon skulle kunna göra det. Jag själv har ibland velat vara respektlös för att jag i mitt liv mött personer som trott sig veta vem jag är i och med att jag är uppvuxen i ett hem där föräldrarna arbetade i kyrkan, och även jag själv arbetade där under flera år. Jag har med mina ”skämt” velat visa att det inte är så lätt att placera troende i ett fack som en del tror.Jag tror och vill tro att Gud endast är kärlek. Något annat ägnar sig den Gud jag tror på inte åt (dock ägnar sig en väldig massa människor, inkl jag själv, åt ” något annat” men det är inte Guds fel…)Svårt för oss människor att svälja, (i synnerhet för mig som inte alls bara är ”kärlek” och tyvärr fördömer) men den Gud jag tror på gör det inte.Men både du och jag talar om en TRO, inte om en vetenskap. Till syvende och sist vet ingen människa på riktigt hur Gud är, eller om han/hon/den existerar! Men visst fan hoppas man?! 🙂

    • kyrksyster skriver:

      Man hoppas!Och ja, vi har nog samma humor. Dessutom tror jag att vi båda har lite av det där tungsinnet som är nödvändigt för att få till det. Kanske jag sårar någon munter person nu, men jag tror att de roligaste människorna ofta har en mörk resonansbotten. Jag måste till en viss nivå av deppighet innan jag blir riktigt rolig… då kan jag se det komiska och dråpliga i tillvaron. Det publicerar jag inte här, det hamnar på andra ställen.Men jag kan ju som sagt vara tämligen seriös också när det behövs.

  4. BeBest skriver:

    Jo mitt oberoende, det värnar jag om.

  5. Hic et nunc skriver:

    Jag älskar dina kommentarer! Du är en ordvrängare som jag och jag skrattar gott när du vrider på tolkningar. Allvar är sin sak, skoj är en annan – dina definitioner på vad man kan/bör/vill driva med var bra!

    • kyrksyster skriver:

      Tack! Jo, ibland måste man vara superallvarlig…Fast ska jag vara ärlig har jag skojat till det i samtalsrummet med någon gång, men det gäller att välja sitt tillfälle.Och mina samtal med biktfadern har nog en och annan gång spårat ur i rena tramset… mitt i allvaret…

  6. Melinda skriver:

    Ett gott skratt förlänger livet men jag vill inte skratta på bekostnad av annan.Ha ett bra liv och skämta på du, jag brukar också bjuda på mig själv då vet jag att ingen annan far illa.

  7. Elle skriver:

    Jag vet att det inte är så.. men ibland undrar man. :-S

  8. Elle skriver:

    Jag svarade på din kommentar som du skrev hos mig.. inget annat. :-)Ha en trevlig natt!

  9. BeBest skriver:

    Trams håller jag nog på med men det är snarare så att jag som Per Gynt går utanför.När det gäller religion och kanoniserade skrifter har jag inget emot att stundom följa soldatens vällovliga syften nämligen såra och skada. Allt som inte tål kritik eller skämt är enligt min övertygelse i grunden falskt, det må sedan kallas religion eller politik, moral eller etik.:O)

  10. Trollan skriver:

    Jag tycker att man kan skämta om det mesta – om det passar omgivningen. Det tycker jag är viktigt, att känna in vad de ”tål” så att säga. Att skämta så att det sårar någon eller gör någon upprörd är inte okej.Till exempel så får gärna en person som känner mig väl driva med mig, medan jag skulle ta illa upp ifall en halvbekant gjorde samma sak.

    • kyrksyster skriver:

      Man måste nog veta ganska väl var man har varandra för att våga driva med varandra. Vissa har man ju en jargong med som kan låta verkligt grov, men det är inget som man menar. Om båda vet det kan det ju vara ganska kul… Speciellt när andra blir chockade!

  11. Islandsmamman skriver:

    Skämtar aldrig ”nedåt”, bara i jämnhöjd och uppåt ;-)Klart Gud har humor – har du sett näbbjuret? 😉

  12. ataxia skriver:

    Tror inte jag har nån gräns. Jo, förresten, mina nära och käras dödlighet. Men inget är för heligt att skämta om, i alla fall inget som handlar om mig själv. Häromdagen nämnde jag för en släkting att jag akulle börja plugga igen, och han frågade: Vad ska du bli då? Dummare? Nej, det är inte möjligt, dummare kan du inte bli.” Och jag tyckte det var riktigt kul. Det bästa var var nästan att han INTE ansåg det nödvändigt att poängtera att det var ett skämt, på det viset var det en hyllning till min intelligens. Nästan alla andra anser sig tvungna att förklara att de skämtade nämligen, om de nu skulle ha ”fräckheten” att uppvisa något annat än begravningsmin inför mig.

    • kyrksyster skriver:

      Han skämtade med dig på det plan där du är som alla andra. Han gjorde inte narr av det du kämpar med. Det är befriande. Det är en sorts respekt och insikt om att du inte är dummare än andra, och egentligen inte beklagansvärd mer än andra. Just det där begravningsminandet och ”stackarsdigandet” är många gånger ett sorts nedvärderande…Eller är det jag som är respektlös och oförstående nu?

  13. ataxia skriver:

    Nädå, du är mitt i prick! :-DFrån min synvinkel är det där medlidandet du talar om mer som ett slags utnyttjande. Mig ger det absolut inget av värde, snarare tvärtom, det är den som går igång så där som får nöjet att vältra sig i det elände han/hon föreställer sig. Visst kan jag svära ibland över sånt som samhället ställer till för mig eftersom dess norm är baserad på friska och rörliga, men i det stora hela finns eländet inte i mitt huvud. Jag jämför med den fysiska nivå som är vardag och normal för mig, andras vardag är helt irrelevant (för att inte tala om totalt obekant) ur jämförelsesynpunkt.Jag kan vara så otroligt lycklig i själen emellanåt, bara över att ha tagit mig igenom ännu en dag utan att ramla. Den som tycker synd om mig ömkar mig för att jag ska behöva känna så. Just det är helt obegripligt för mig. Varför ska man tycka synd om mig när jag kan vara så sprudlande lycklig över en relativt vanligt förekommande händelse? Snacka om glädjedödare… fast jag har för vana att hålla tyst om sånt.

    • kyrksyster skriver:

      Jag hade en kursare på en utbildning som var gravt handikappad.(Kursaren, inte utbildningen!) Hon blev så arg när folk frågade om hennes ”sjukdom”. Hon svarade alltid att hon är inte sjuk, detta var hennes normaltillstånd. Sjuk är hon när hon får feber.Medlidande handlar ofta om att ”känna sig bättre”, kanske starkare… jag brukar skilja på medkänsla o medlidande. Medkänslan och solidariteten kan ligga närmare varandra.Medkänsla innebär ingen klapp på huvudet, men en förmåga att känna in, lyssna och dela en vrede och ett krav… och det är inget man bara ger andra, det behöver man baske mig lika mycket själv…

  14. LängsVägen skriver:

    Tackar för besöket! Du fick äran att begår kommentarpremiär hos mig.:) Känn dig ärad. Och välkommen åter ska du vara! Förresten, det var ett underbart syftningsfel du fick till om ”en kursare på en utbildning som var gravt handikappad”.(undrar hur den utbildningen skulle ha sett ut då).. ja, humor är det bra att ha. Själv tycker jag nog ungefär som du om det. Tror jag. Sen tycker jag om syftningsfel, ordvitsar etc språkligt också. Särskrivningar o dyl kan också bli kul ibland. Däremot är de inte snygga, men det är väl en annan historia… Ha det gott!

  15. kettu skriver:

    Jag tror att gränsen går där vad man orkar bemöta för kritik. ”Frihet under eget ansvar” är en tänkvärd fras. I den helige andes namn är ingenting fel om man inte medvetet vill såra någon.

    • kyrksyster skriver:

      Det är en tänkvärd fras, men vi kan ha väldigt olika syn på var vårt ansvar börjar och slutar… därför kan man nog såra även om man tycker man tar ansvar…

  16. kettu skriver:

    Självklart kan man såra, men vi ska inte glömma att den som inte medvetet blir sårad har ett ansvar med i sitt liv.

  17. Anna skriver:

    Ser att jag pladdrade på lite väl häromsistens – ”men vad gör man när orden bär i väg med en” , det är ju inte mitt fel!!

    • kyrksyster skriver:

      Ingenting är ditt fel!Förstår förresten inte alls vad du pladdrade på för mycket om.Syftningen ligger på ”för mycket” – annars blir det roligt – och det ska det inte vara.

  18. ataxia skriver:

    Ler och förstår precis vad din kursare menade. Fast jag har nog aldrig riktigt tagit saker så. De som frågat har fått ett ärligt svar och det har fungerat som terapi för min del också. Nu på senare år är terapin överflödig och jag är trött på att dra allt gång på gång, men samtidigt nekar jag ingen att öka sin kunskapbas.Den där medkänslan du talar om: ingen kan förstå mig. Det är inte självmedlidande utan ett känslolöst konstaterande av faktum. För något år sen hade jag besök av en arbetsterapeut som jobbar specifikt med neurologiskt sjuka, jag uppfattade henne som mycket kompetent och duktig inom sitt område, men det var ändå rent otroligt vad mycket man måste förklara för henne om hur mitt vardagsliv som neurologiskt sjuk faktiskt fungerar. Min kusin arbetar med rehabilitering av sjuka, rapar ur sig ”det hjälper inte att tycka synd om” som hon lärt sig i kursböckerna, och är precis tvärtom i beteende sen.Nära och kära besparar jag en hel del. Kvävningsincidenten har jag inte sagt ett ord om. Skulle tippa att jag nämner ungefär 1% av de gånger jag ramlar, dvs när jag av någon anledning är så illa tvungen. Har flera skäl till det, dels att jag inte tar det så hårt och inte behöver prata om det medan de får hjärtat i halsgropen, fullkomligt onödigt att säga nåt då tycker jag. Min morbida humor tvivlar jag på att de tycker är särskilt rolig, även om jag själv får ut mycket av den.Vad jag vill säga är att det finns så mycket, nästan allt i det min tillvaro kretsar kring, som folk inte känner till och då blir all medkänsla bara fel ändå och motverkar alla de metoder jag lärt mig för att mentalt hantera mina motgångar. I mitt fall är ensam stark.

    • kyrksyster skriver:

      Att säga att man förstår är oftast förmätet. Man kan möjligen förstå om man själv varit med om samma sak, men eftersom vi alla är olika och varje situation är olika så kan man inte till fullo ens då.Nej, jag tror att det är omöjligt för mig att förstå hur det är att leva med ett handikapp. På samma vis som jag upptäckt att ingen förstår hur jag hade det när jag förra sommaren visste att jag utreddes för en allvarlig anklagelse, men inte visste och inte fick veta vad jag gjort. Jag blev sängliggande och mitt liv var i fara. De som inte förstår kommer med olika käcka tillrop, för att inte säga dömande omdömen om hur jag BORDE mått.Men några förmådde – även om de inte kunde förstå helt – i alla fall ta in vilka känslor jag kände. De kunde identifiera vad jag gick igenom på så vis. Det hjälpte.Nu ska jag inte jämföra min kris med ditt livslånga handikapp. Detta var bara en illustration till skillnaden mellan att förstå och i alla fall försöka känna in.Men jag inser ju att din dag inte alltid är full av känslor, snarare av mödor. Mödor som den utanförstående inte ser och inte kan räkna ut eftersome rfarenheten saknas.

  19. mogi skriver:

    Instämmer i mycket av det du skriver.Driver också en del med mig själv… ett skydd, en barriär eller vad det nu är..ett sätt att orka med ibland… att sedan andra använder orden gentemot ensjälv känns inte alltid lika roligt.. Inte när de tydligt menar precis det som ordenbetyder..Visst tycker jag man kan skoja om mycket, men när man lägger ont syftebakom… där går definitivt min gräns.Hur du och Gud har er relation är väl upp till dig och hur du i övrigt ”skojar” tillsaker.. tycker jag är din ”buissness”. Personligen har du aldrig ”stört mig”…Däremot är jag trots kyrkbesök, ingen ”aktiv” troende… men det är ju min ”buisness” ;-)Tänkvärt inlägg..provade tumma men..Kram från Mogi

    • kyrksyster skriver:

      Jo, att skoja för att enbart vara elak är inte kul. Det måste alltid finnas kärlek i det man gör även om det kan finnas en udd.Kyrkbesök, men ingen aktiv troende… möter oftare det motsatta numera. Förr var det vanligare att folk gick i kyrkan av olika anledningar…

  20. Doktorinnan skriver:

    Jag ska väl inte uttala mig om vad man får skoja om. Men roligast är när man rör sig precis på gränsen så att folk inte riktigt vet…

    • kyrksyster skriver:

      Jo, det kan vara kul. Typ Annas inlägg som en del har tagit för allvar. Men det finns ju en fara med det också. Att folk tror på det man skriver…

  21. lillmyra skriver:

    Trist om människor inte vill förstå att man skojar till det. Men det är väl deras förlust ?God Natt !

    • kyrksyster skriver:

      En del människor förstår inte… det kan vara tillfälligt eller sitta i personen. Barn t ex anses ju inte förstå ironi – vilket jag inte är säker på eftersom mina barn var ironiska så det förslog som ganska små – och kanske det sitter kvar hos en del…

  22. lillmyra skriver:

    Där gick nog fan min gräns. Försök inte kyrksyster få människor att spela Gud. Det kommer inget bra ut av det.

  23. kettu skriver:

    Nej inte du, svor allmänt. Där fan gick gränsen för i tanke på….

  24. kettu skriver:

    Nej, jag kan alltså bli arg ibland över religiösa inställning att man alltid ska uppföra sig oavsett hur man blir bemött själv. När gränser skrids långt över ens värdighet har iaf. jag inte en tanke på att agera artigt.

    • kyrksyster skriver:

      Det finns en snällhetskultur i kyrkan. Kanske på andra ställen också. Den går ut på att man inte får reagera om någon är elak emot en, för då är det synd om den som bar sig dumt åt. Och då har man ju vänt på begreppen offer och förövare…

  25. Oljesheiken skriver:

    Din gräns är min gräns!

    • kyrksyster skriver:

      Gäller det åt båda håll? Får jag skoja om dig tills min gräns för anständighet är nådd… eller menar du att du inte skojar med mig längre än till vad jag tycker är kul?

  26. kettu skriver:

    Oljesheikens ord låter vettiga. Om inte det fanns en skärm i vägen skulle jag ha rett ut en del saker på nanotid. Fan att vissa bara ska …. aaah !

  27. Daniel skriver:

    Jag skämtar om allt, uppåt, nedåt, höger och vänster. Jag tycker att man kan skämta om allt, eller jag anser det vara nödvändigt att kunna göra det. Sen kanske en del tar illa upp och det öär inte så kul. Såklart. Men om personen som gjorde detta verkligen tänkte till så skulle de nog kunna uppskatta skämtet i alla fall. Och, eftersom jag är som jag är så måste jag kunna ta skämt om mig själv också. Och det gör jag.

    • kyrksyster skriver:

      Med glimten i ögat och stor kärlek kan man skämta om mycket – men när elakheten tar över och det blir på någon annans bekostnad… nej, det är osmakligt!

  28. kettu skriver:

    För mig handlar det inte om att jag inte kan skydda mig, men det är en annan historia för sig…

  29. Åsa skriver:

    Många gånger kan det vara lättare att skämta om svåra och jobbiga saker än att prata om de, och ett skämt kan många gånger vara en inkörsport till en diskussion senare.Däremot klarar jag inte av skämt på andras bekostnad, men det är ju personlig smak.Jag tar illa vid mig av t.ex dolda kameran skämt, just för att man skrattar på en annan person bekostnad.Men jag tycker att allt är ok att skämta om, det man inte kan skämta om är inte värt att tas på allvar.Och framförallt är det viktigt att ibland kunna skratta åt sig själv, inte ta sig själv och sina intressen på så jäkla stort allvar.Livet ska vara kul att leva 🙂

  30. Sverige i mitt hjärta skriver:

    Såg att du är 109 år Kyrksyster. Måste säga att du är ovanligt klar i knoppen för den åldern!

  31. Anna skriver:

    ”Jag förstår inte vad du pladdrade på för mycket om!” Var en mening som jag skrattade åt (med din förklaring om betoning!)Det handlar väl om en slags trygghet som vi alla vill känna om att vi är accepterade och som jag och så många med mig fått känna av dig här på bloggen. ”Att lyfta på hatten när vi ibland inte förstår varandra!” sa visst nån, lite omformulerat? Det är du väldigt bra på , dvs du letar efter det som förenar i första hand, och inte efter våra skillnader, och det är en VÄLDIGT FIN egenskap!

    • kyrksyster skriver:

      Jo, jag insåg när jag läste vad jag själv skrev att det kunde bli ett härligt syftningsfel där… Som den gången när jag diskuterade något djupsinnigt med en nyligen bekant och började berätta om en bok jag läst: ”Den tror jag du skulle förstå!” Min mening var ju att just HAN skulle kunna förstå… Men han hörde att DEN skulle han kunna förstå…”Så dum i huvudet är jag faktiskt inte!” hävde han ursinnigt ur sig. Jag fick aldrig en chans att förklara mig.Nåväl… jag lärde mig nåt på det.Jo, jag tycker det är viktigt att lyssna in, ta upp det jag bejakar, inte hacka ner för mycket på det jag inte gilalr o s v. Det är väl som när man undervisar vuxna… man får inte genera dom. Jag har haft kurser där folk svarat rakt uppåt väggarna, men man får inte knäcka nån genom att säga det utan försöka lyssna till vad säger människan. För han/hon vill ju förmedla något och det är min uppgift att försöka tolka det och sätta in det i det sammanhang vi talar om.Men ibland blir jag ful i f-n jag med och kläcker ur mig små subtila elakheter där folk minst anar dom… hehe…Och så har jag en tendens att bli väldigt skolfrökenaktig i mina försök att upplysa det okunniga folket – jag vet. Jag kan skriva på ett förskräckligt pompöst vis – och skämmas enormt efteråt för vissa kommentarer jag gett…Men mest är jag SNÄLL! (Nä… visst ja… jag vågar ju inte ens kommentera i den frågan)

  32. lillmyra skriver:

    Kyrksyster:”Det finns en snällhetskultur i kyrkan. Kanske på andra ställen också. Den går ut på att man inte får reagera om någon är elak emot en, för då är det synd om den som bar sig dumt åt. Och då har man ju vänt på begreppen offer och förövare…”Martyrmentalitet minsann, inte sunt alla gånger. Vem avgör vem som är i under/överläge

    • kyrksyster skriver:

      Nej, det är inte sunt. I synnerhet inte när man försöker lägga det som något andra ska följa… Det är inte alltid lätt att avgöra vem som är i över/underläge… Men ibland är det ganska uppenbart… om många är emot en… om en har makt och den andre inte…

  33. kettu skriver:

    Om båda har diagnos är båda lika utsatta (oavsett diagnos). Vem av dom sjuka har större rätt att kränka ?

  34. C.B skriver:

    Jag läser bloggar kontinuerligt och träffar på dig ”lillmyra” nästan precis överallt. 99% utav de bloggare du hälsar på och kommenterar är uppenbarligen illa berörda. Du är inte konsekvent och du läser bara vissa delar i inlägg och kommentarer. Du missar väldigt, väldigt ofta VAD som egentligen skrivs. Som om inte det var nog så ändrar du i din blogg hela tiden så att nya människor inte har en möjlighet att veta formen på dina ”idiotinlägg” om fula blinda människor och asiatiska penisar. Snälla försvinn och suta förpesta eller försök att uppföra dig. Förmodar att du även tagit bort de kommentarer du hela tiden skriver på din egen blogg. Ät skit etc….

  35. kettu skriver:

    Låt C.B vädra 🙂

  36. Fröken Nattuggla skriver:

    Jag tycker man kan skämta om det mesta om man gör det med glimten i ögat och på rätt sätt. Det kommer alltid finnas de som itne tycker det är okej men så är det bara. Jag driver mkt med mig själv och det är nog ändå viktigast att man kan. Och som du själv säger så är humorn ett bra sätt att ha ihjäl fördomar och ta tillbaka vissa ord.

  37. kettu skriver:

    C.B lite kort. Jag vet vem du är, du behöver inte gömma dig, jag hugger inte skallen av alla.(ursäkta kyrkis, skall inte upprepas)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s