Det svåra drabbar ond som god

När jag var ganska ung berättade en då känd präst en historia om en familj där ett barn dött. Föräldrarna sökte förklaringar, omgivningen försökte säga att denna världen är ond, djävulen gör sådant här. Men de blev alltmer förtvivlade. Inte förrän denne präst kom och sa att Gud tagit hem deras barn blev de lugna. Det kunde de acceptera.

Länge ansåg jag detta som en fantastisk berättelse och som en mycket god själavård. Tills jag kom ut i verkligheten som diakon.

Dels såg jag då att vi behöver olika sätt att närma oss de svåraste frågorna. Dels insåg jag att sörjande i första hand inte behöver bli lugnade utan få hjälp att ta sig igenom smärtan.

Dessa frågor tangerar mitt förra inlägg. Där reflekterar jag över det som predikats på OAS-mötet i Borås. Jag hävdar med bestämdhet att den sorg och förtvivlan vi upplever inför död, sjukdom, motgång inte är samma sak som det ”förkrossade hjärtat”.

Ett förkrossat hjärta får vi när vi inser vår egen synd, förstår hur själviskt och illasinnat vi handlat mot andra. Där är vi mottagliga för nåd och förlåtelse.

Men den smärta sorg och motgång väcker beror inte på våra synder. Den drabbar ond som god. Gud sänder inte död och elände för att krossa oss så att han kan ta herravälde över oss. Han vill ha vår frivilliga kärlek.

Och det svåra i livet drabbar inte för att vi inte varit förkrossade nog, inte fromma nog, inte ödmjuka nog. Vem är det förresten?

Gud vill inte ett barns död. Barn dör därför att denna värld är brusten. Men sen är det en annan sak att ett barn som dör förskonas från mycket lidande i en ond värld, och istället får gå till Gud. Det kan vara en tröst. ”Jag har fått bära frukt för himmelriket” sa de laestadianska kvinnorna när de förlorade ett barn.

Men att trösta bort sin sorg med ”Guds vilja”, eller ännu värre ”Gud låter detta ske för att jag ska krossas och bli honom mer lydig” är att göra Gud orättvisa och sig själv skada.

 

Klipper in ur kommentarerna och mina svar:

Werner skrev:

Frågan ”Varför?” verkar vara något hon skall ta sig förbi för det finns sällan något tillfredsställande svar och det är därför ingen hjälp att komma med förslag.

Riktigt. Och att sätta sig till doms med att tala om att ”detta skickar Gud för att du ska bli mer förkrossad” är att bete sig som Jobs vänner. De talade om för den rättfärdige Job att han måste ha syndat annars skulle Gud inte straffa honom… de försökte pressa honom till att bekänna sin ”synd”.

Såg den tyska ”Kriminaljouren” igår kväll. Den kanske mest ärlige polisen Jan Haroska är avstängd p g a alkoholism. En insats där man skulle komma åt korruption – med även inblandning av höga poliser – gick fel. Chefen skrev först en korrekt rapport, men tvingades/mutades till att skriva om den så att misstankarna mot polisledningen vändes bort och skulden las på Haroska. Han var nykter vid insatsen, han såg hur något hände och ingrep – men efteråt gjordes svart till vitt.
Vid psykologsamtalet uppmanades han att ta på sig skulden och visa ånger. Varför? Jo, för en alkoholist är alltid skyldig. Vad som än händer en alkoholist så beror det på att han är alkoholist. Det är lite av samma anda.
Den som blir skadad, far illa mm är alltid skyldig…

Och Markus skrev:
Det är ingen felcitering det rör sig om, utan är baserat på Psaltaren 51:19.
”Det offer du begär är ett förkrossat hjärta,
en krossad och nedbruten människa
förkastar du inte, o Gud.”
Här har vi ett tydligt exempel på hur tokigt det blir när man lösrycker en vers och bygger en hel teologi omkring det.

För det första så är Psaltaren inte Guds tilltal till oss, utan våra böner till honom. I Psaltaren finns allt mänskligt uttryckt, det är därför den än idag fungerar som den bästa bönbok vi har. Men man får akta sig för att göra alla känslor som där uttrycks till något Gud anbefaller. I den gamla översättningen fanns i en psalm en önskan om att få krossa fiendens barn mot klippan… ja, man kan nog ana en förtryckt människas desperation i det, vi kan känna igen en mänsklig känsla… men vi vet att man inte kan gå till handling. Och vi kan inte göra det till att Gud önskar att vi ska bete oss så.

Psaltarens 51.a psalm – botpsalmen – är Davids reaktion när han av Natan fått sina ögon öppnade för vad han gjort när han låtit Batsebas man dö för att han skulle få henne. David är förtvivlad över sin synd. Insikten har krossat honom och brutit ner honom.

Det är inte sjukdomen, sorgen o motgångens förkrosselse. Det är den förkrosselse en människa känner när hon förstår sin synd.

Hesekiel 36:26 profeterar om att Gud ska ta bort stenhjärtat och ersätta det med ett av kött.

Skrift ska med skrift tolkas, sa man förr. Det är en viktig princip. Man kan inte rycka lös en vers ur sitt sammanhang. Det som står i Gamla Testamentet ska tolkas mot Nya Testamentet och sättas i sitt sammanhang. Jesus botar, löser ur utanförskap och fördömelse, han tvättar bort stämplar, uppväcker döda för att lindra sorg… Inte någon gång sänder han olycka.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Det svåra drabbar ond som god

  1. hiertha skriver:

    Det är tragiskt att den allmänna bilden av en straffande Gud fortfarande tycks leva kvar så starkt, förhoppningsvis har den bilden bleknat kraftigt åtminstone inom ”kyrkans folk”.. Att ändra uppfattningen av en Gud som sänder olycka och uppfostrar med död som vapen verkar bli ett tidsödande arbete.

  2. Islandsmamman skriver:

    Utan död inget liv. Döden är inte ett straff. Döden är en följd av Livet. Därmed inte sagt att det inte gör outhärdligt ont när vi mister någon vi älskar – för att inte tala om hur outhärdligt svårt det måste vara att mista ett barn :-/

  3. Telluselle skriver:

    Vad bra att du tar upp skillnaden mellan det förkrossade hjärtat och hjärtat i sorg. Många verkar vilja anspela på våra samveten och skulden som uppkommit genom vårt bemötande av varandra, istället för att tillåta sig sörja tills det är ”klart” nog att leva med. Det är först det här året som jag har börjat förstå skillnaden själv och på olika sätt försöker lösgöra mig från skuld. Ett lösgörande som förhoppningsvis gör mig mer ödmjuk.Fridens,/Alexandra

  4. vy skriver:

    Förkrossad brukar man säga att man är när man ångrar något och är väldigt ledsen över det som skett ,antingen man själv bär skulden eller ser någon annan råka ut för något hemskt. Mer som att kära hjärtans hur kunde det bli så här, det var ju inte meningen.Vid sorg slits hjärtat ur kroppen eller går i bitar.Tycker att vi själva får ta ansvar för våra hjärtan.

  5. Herta skriver:

    Jag har lärt mej att leva med slumpen när det händer svåra saker.Aldrig att jag har funderat på en straffande Gud trots lidande och död.Inte vet jag varför jag sluppit, kanske.

    • kyrksyster skriver:

      Gott om du kunnat tänka så. Men det är vanligt, alltför vanligt att människor frågar: ”Vad har jag gjort för att detta ska drabba mig?”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s