Man ska inte ljuga för sin pappa

Jag har berättat förut om min pappa som tjänade samma församling i nästan 40 år.

När han skulle gå i pension förberedde de andra anställda i församlingen en överraskningsfest för honom. Det var ganska populärt att göra så vid den tiden. Helst skulle det också vara lite pinsamt och avslöjande…

Man hade hyrt församlingshemmet i vår by på landet, och bad mig om hjälp att lura dit mina föräldrar. Jag ställde villkoren att pappa inte skulle generas och inte förnedras. Han skulle bli så väldigt ledsen av något sådant. Festen skulle bara vara rolig.

Men jag dukade upp en historia om att det kört ihop sig på jobbet och maken skulle på sammanträde. Självklart ställde föräldrarna upp som barnvakt. Men någon dag innan ringde min far och var misstänksam. Var det något lurt. Jag ljög rakt upp och ner och försäkrade honom att så var det inte.

Men en stund efter att dom kommit bultade det på porten, och en hop folk utanför började ropa ut min far. Och han tvingades inse att han var föremål för en fest. Det blev en riktigt rolig kväll. Men…

… när pappa och jag möttes vid buffébordet såg han på mig med allvarliga ögon.

”Du ska inte ljuga för din far! Det var inte bra.”

Och jag insåg att det sårat honom. Och jag insåg att jag nog aldrig förr ljugit så fräckt för honom. Att jag ljög mamma full med blå dunster under min tonårstid var en sak. Men pappa ljög man inte för.

Hans förtroende för mig fick en törn.

Tänker på det när folk gifter sig som en ren överraskning. Och andra begivenheter som man ljuger om för att det ska komma som något oväntat. Det är oftast mest roligt för dom som är invigda. Det är inte självklart att de som överraskas blir lika glada. De blir mest ställda.