Att bli barn till sina barn…

May Fant skrev en gång boken ”Att bli mamma till sin mamma”. En bok där hon berättade om sin demenssjuka mamma och det ansvar hon tvingades ta för henne.

Perspektivet var dotterns, inte moderns. Och så är det ju i alla skildringar av detta slag. Den äldre kan inte ge sin version.

Nu är jag inte dement. (Såvida jag inte är i förnekelse… att jag inte tillstår min demens kanske är ett bevis…) Men jag är mamma med vuxna barn.

Sonen lovade besöka oss i helgen. Han hade sagt till mig att han skulle kommit som igår efter jobbet. När kvällen gick utan att han kom ringde vi. Det hade blivet sent på jobbet. ”Kommer i morgon när jag vaknat”. Framåt 11 kollade vi om han var på väg… Nä… vi lyckades väcka honom…

Och jag blir kinkig! Jag hade ställt in mig på hans besök, funderat över vad vi skulle hitta på… Och längtade med hela min varelse efter att han bara skulle vara i huset.

Och då slår det mig! Barnens besvikelse när mamma eller pappa inte kom hem i tid. Inte hämtade som utlovat eller var tvungen att ge sig av fastän man sagt att man skulle vara hemma… Barnens fysiska längtan efter föräldern.

Nu är det omvänd ordning!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Att bli barn till sina barn…

  1. Ister skriver:

    Exakt! Jag har ibland tänkt på det, när jag har ringt återbud till mina föräldrar.

  2. guncai skriver:

    Känner igen mig i det du skriver.Nu råder det omvända…/guncai

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s